onsdag 14 december 2011
Decembergrått
December är det och lugnet har definitivt inte infunnit sig. Aldrig har väl pengafronten sett så mörk ut och aldrig har jag varit så sent ute med allt, men det ordnar sig alltid. Det är jag viss om.
Ska strax till skolan och fundera ytterligare över betygen. På fredag sätts de och det känns dock skönt. Hur ointressant var inte det här inlägget då?
söndag 4 december 2011
grå advent
Skrivandet har legat i träda ett bra tag nu, men kommer väl igång någon gång när jag inte jobbar så förtvivlat mycket.
Politikerföraktet sjuder som aldrig förr i landet, med rätta. Lurad känner man sig och förd bakom ljuset. På samma gång som man inte orkar bry sig. Har nog med mitt.
julen närmar sig och pengar lyser med sin frånvaro. Lätt, ibland svårare, molande oro i magen över just denna kamp. Önskar förändring, men vet att den förändringen kan bara jag själv starta. Så är det!
Åsiktstoppen! Börja odla åsikter är inte heller fel! Jag gillar saltgurka, just nu är jag tokig i saltgurka. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid. Då brukar man få sådana där matidéer.
tisdag 26 juli 2011
lördag 11 juni 2011
Studenttankar
Igår var en stor dag för dotter E och för oss alla i familjen. Att ta studenten är stort, större än vad man kanske riktigt kommer ihåg. Jag har under veckan tänkt allt mer och mer på vad denna dagen egentligen innebär och alla tankar landar i ett avslut av barndomen och ett försiktigt öppnande av dörren till vuxenlivet.
Jag blev rörd, berörd och stolt när jag, tillsammans med familjen, mötte upp Rudebecksstudenterna på Haga kyrkoplan. De var alla så vackra, glada och fulla av liv, hopp och framtidstro.
Vi grät, kramades och skrattade. Även pappa Ch hedrade oss med sin närvaro och det var gott för Emelie. Studentflak som gungade, champagne som sprutade, hög musik och jublande ungdomar som skrålade"Fy fan vad vi är bra".. Och ja, ni är bra! Ungdomar som är vår framtid och glädje. De är så värda att firas och hyllas nu när de avslutat tolv års skolgång. De har all rätt till att skråla och skrika att de är bra, för de är fantastiska!
Gudfader C fick sedan förmånen att köra hem Emelie, Josse och Sara i fantastiskt söt liten röd MG som jag lånat av käre kollegan Erik. Tack för det :)
Det var gott för mig att mina vänner, Emelies gudföräldrar med barn och syskon, fanns där för oss den dagen och tog emot Emelie vid utspringet. Tillsammans är man starkare!
Känslan av att vara i ett sammanhang, i en gemenskap var en känsla som bara förstärktes ju längre dagen och kvällen gick. Alla mina vänner, barnens vänner, en salig blandning av goda människor. Vilken lycka och förmån att få finnas med i den gemenskapen och faktiskt känna en stolthet över alla dessa underbara människor som omger oss. Tack för att ni förgyllde vår dag!
Hur var det då med vuxenlivet? Säkert skrämmande på många sätt.. Emelie vet inte var hon kommer att befinna sig i höst, om det blir Uppsala, Lund, Barcelona eller om hon stannar här i Göteborg.
Hur kan man som mamma vägleda ett barn, som plötsligt befinner sig där, gläntandes på dörren till vuxenlivet? Vad kan man ge för råd? Hur kan man skydda dem från det som gör ont? Jag har inga svar, mer än att de vet att jag finns där för dem. Min kärlek till mina barn tror jag stärker dem och hjälper dem att fatta bra beslut och att stå ut med konsekvenserna av ett dåligt beslut. Det viktiga är att varje barn hittar sin egan ledstjärna och följer sitt eget ljus. Livet är ju ingen autobahn utan oftare en ganska slingrig och krokig väg. Det kan vara gott att veta att det ljus man följer ibland strålar, men ibland också lyser lite svagare.
Då är gemenskapen och närheten till familj och vänner så betydelsefull. Igår blev det på något sätt så tydligt hur starkt det är med vänskap och att finnas till och ställa upp för varandra. Det gäller inte bara de som fanns där igåkväll utan faktiskt alla som jag har en relation till och tycker om. Jag vill att det ljus jag följer, även ska stråla över de människor som omger mig.
Man kan fundera över sin ledstjärna och sitt ljus idag... det kan vara en tanke för dagen.
Jag blev rörd, berörd och stolt när jag, tillsammans med familjen, mötte upp Rudebecksstudenterna på Haga kyrkoplan. De var alla så vackra, glada och fulla av liv, hopp och framtidstro.
Vi grät, kramades och skrattade. Även pappa Ch hedrade oss med sin närvaro och det var gott för Emelie. Studentflak som gungade, champagne som sprutade, hög musik och jublande ungdomar som skrålade"Fy fan vad vi är bra".. Och ja, ni är bra! Ungdomar som är vår framtid och glädje. De är så värda att firas och hyllas nu när de avslutat tolv års skolgång. De har all rätt till att skråla och skrika att de är bra, för de är fantastiska!
Gudfader C fick sedan förmånen att köra hem Emelie, Josse och Sara i fantastiskt söt liten röd MG som jag lånat av käre kollegan Erik. Tack för det :)
Det var gott för mig att mina vänner, Emelies gudföräldrar med barn och syskon, fanns där för oss den dagen och tog emot Emelie vid utspringet. Tillsammans är man starkare!
Känslan av att vara i ett sammanhang, i en gemenskap var en känsla som bara förstärktes ju längre dagen och kvällen gick. Alla mina vänner, barnens vänner, en salig blandning av goda människor. Vilken lycka och förmån att få finnas med i den gemenskapen och faktiskt känna en stolthet över alla dessa underbara människor som omger oss. Tack för att ni förgyllde vår dag!
Hur var det då med vuxenlivet? Säkert skrämmande på många sätt.. Emelie vet inte var hon kommer att befinna sig i höst, om det blir Uppsala, Lund, Barcelona eller om hon stannar här i Göteborg.
Hur kan man som mamma vägleda ett barn, som plötsligt befinner sig där, gläntandes på dörren till vuxenlivet? Vad kan man ge för råd? Hur kan man skydda dem från det som gör ont? Jag har inga svar, mer än att de vet att jag finns där för dem. Min kärlek till mina barn tror jag stärker dem och hjälper dem att fatta bra beslut och att stå ut med konsekvenserna av ett dåligt beslut. Det viktiga är att varje barn hittar sin egan ledstjärna och följer sitt eget ljus. Livet är ju ingen autobahn utan oftare en ganska slingrig och krokig väg. Det kan vara gott att veta att det ljus man följer ibland strålar, men ibland också lyser lite svagare.
Då är gemenskapen och närheten till familj och vänner så betydelsefull. Igår blev det på något sätt så tydligt hur starkt det är med vänskap och att finnas till och ställa upp för varandra. Det gäller inte bara de som fanns där igåkväll utan faktiskt alla som jag har en relation till och tycker om. Jag vill att det ljus jag följer, även ska stråla över de människor som omger mig.
Man kan fundera över sin ledstjärna och sitt ljus idag... det kan vara en tanke för dagen.
måndag 6 juni 2011
6 juni
Det är vår nationaldag idag och det är fint.Utanför mitt fönster ser jag den svenska flaggan, som är så vacker när den vajar i vinden och jag känner en viss stolthet över vårt vackra land.
Därför förundras jag lite över hur jag reagerade idag när jag, på fb, läste ett inlägg som löd "leve fosterlandet". Det gav mig en känsla av obehag och för mitt inre såg jag nationalister i svarta kängor, med svenska flaggor i händerna, marscherandes, sjungandes med grova stämmor.. Så vill jag inte känna eller tänka! Jag vill hylla Sverige och även ta del av andras hyllningar utan att automatiskt koppla samman det med sverigedemokarater. De får inte ta det ifrån mig!
Nationalism behöver inte betyda exkludering eller främlingsfientlighet. Jag måste kunna älska mitt land och även vilja se det berikas av olika nationaliteter. Jag skulle nog inte stå ut om Sverige inte hade den kulturella och språkliga blandning vi ändå har. Jag älskar att handla på Orienthuset där jag klientelet är en färgstark mix av olika språk, kulturer och dofterna.. alla dessa dofter och smaker från världens alla hörn. Där känner jag en tillhörighet och det gör mig glad.
Önskar bara att jag också kände en lika stark tillhörighet med det svenska. Eller jag ska kanske inte tänka tillhörighet alls. Kanske ska jag tänka och känna att jag tillhör en mänsklighet, en värld och inte en nation. Kanske är det så ändå att gränserna ska suddas ut för att jag ska kunna närma mig min granne, eller den som står intill mig i kön till bankomaten.
Kanske är det ändå gott att älska den blågula fanan, älska det mångkulturella och bli glad över samtalet med den libanesiske slaktaren som packar in lammkotletterna och de bosniska, starka korvarna. Kanske behöver det inte vara antingen eller, utan både och.
Ja, så är det och så får det bli!
söndag 15 maj 2011
andas
Låta lugnet härska och ta en sak i taget.
Nu ska jag inte låta stressen äta upp mig och göra mig fullständigt paralyserad. Det är lätt att hamna i en mental koma och bara stirra i taket eller planlöst surfa runt ute i cyberspace.. Idag vet jag att jag har mycket att göra och jag är medveten om att gårdagen inte blev som jag hade tänkt mig. Men jag måste se framåt och finna glädjen i att saker och ting faktiskt blir gjorda. Jag har många timmar på mig och måste även få tid att andas. Lite handlar det om att stänga ute negativa energier och välkomna ljuset och harmonin.
Tänk nu inte på allt du har famför dig måste jag tala om för mig själv. Andas och sätt en fot framför den andra och ta ett steg i taget, i rätt riktning.
Nu ska jag inte låta stressen äta upp mig och göra mig fullständigt paralyserad. Det är lätt att hamna i en mental koma och bara stirra i taket eller planlöst surfa runt ute i cyberspace.. Idag vet jag att jag har mycket att göra och jag är medveten om att gårdagen inte blev som jag hade tänkt mig. Men jag måste se framåt och finna glädjen i att saker och ting faktiskt blir gjorda. Jag har många timmar på mig och måste även få tid att andas. Lite handlar det om att stänga ute negativa energier och välkomna ljuset och harmonin.
Tänk nu inte på allt du har famför dig måste jag tala om för mig själv. Andas och sätt en fot framför den andra och ta ett steg i taget, i rätt riktning.
söndag 24 april 2011
the happiest place on earth..
Gardell... det blir bättre! så bra och en sådan nerv. Hoppas att det föder hopp och skapar tillit hos alla unga (och gamla) som tvivlar..
tisdag 19 april 2011
hemtjänstens hjältar
igår testade jag på ett extrajobb.. min lärarlön räcker dåligt till oss fyra, så jag behöver dryga ut hushållskassan. Hemtjänsten tänkte jag skulle vara ett ok alternativ, lite lagom avstånd från skolvärlden. Gillar man att arbeta med människor så ligger ju inte det här långt borta.
Vilka hjältar de är som arbetar där! Vilka hjältar som är grymt underbetalda, som lyser upp dagen för många pensionärer där ute i lägenheterna. Jag blev mer sorgsen och beklämd ju längre dagen gick. Vilken ensamhet många äldre lever i. En del kan inte företa sig någonting själva utan är bundna vid säng eller rullstol dagarna igenom. Flera av dem hade förlorar ljuset i ögonen och det var smärtsamt att se. Bortglömda och förvisade till ensamhet. Hemsjukvård som leder till isolering. Jag trodde isolering var ett fängelsestraff, men nu isoleras så många pensionärer istället för att kunna komma till ett vårdhem där det faktiskt kan välja att gå på några av de aktivivteter som finns. Där de faktiskt kan samtala med sin bordsgranne vid matbordet.
Men som det se rut nu så tror jag många av de som hamnar på vårdhem är för sjuka för at bo hemma och kan alltså inte ens där, på vårdhemmet, njuta av den sociala kontakt som erbjuds där.
Nu är allt inte svart eller vitt. Det finns säkert många som vill och väljer att bo kvar hemma i sin lägenhet, men många har det alldeles säkert fruktansvärt ensamt. Jag vill inte ha det så när jag blir gammal.. önskar att politikerna kunde ta sig ut både i åldringsvården och till skolan för att se hur de världarna verkligen är. Att arbeta med människor är värt så mycket mindre än att arbeta med teknik och vända excelark. Så politikerna skulle ut och praktisera i verkligheten då och då, en vecka i taget. Gärna med samma lön som vi har...
Men som sagt! Jag hyllra dessa hjältar som arbetar inom hemtjänsten och ser vilka vardagshjältar de ofta är. Deras små samtalsstunder med de äldre är guld värt och inte 97 kr/h som en timanställd får nu.
Vet inte om jag fixar det under de premisserna,,, Det var tungt!
Vilka hjältar de är som arbetar där! Vilka hjältar som är grymt underbetalda, som lyser upp dagen för många pensionärer där ute i lägenheterna. Jag blev mer sorgsen och beklämd ju längre dagen gick. Vilken ensamhet många äldre lever i. En del kan inte företa sig någonting själva utan är bundna vid säng eller rullstol dagarna igenom. Flera av dem hade förlorar ljuset i ögonen och det var smärtsamt att se. Bortglömda och förvisade till ensamhet. Hemsjukvård som leder till isolering. Jag trodde isolering var ett fängelsestraff, men nu isoleras så många pensionärer istället för att kunna komma till ett vårdhem där det faktiskt kan välja att gå på några av de aktivivteter som finns. Där de faktiskt kan samtala med sin bordsgranne vid matbordet.
Men som det se rut nu så tror jag många av de som hamnar på vårdhem är för sjuka för at bo hemma och kan alltså inte ens där, på vårdhemmet, njuta av den sociala kontakt som erbjuds där.
Nu är allt inte svart eller vitt. Det finns säkert många som vill och väljer att bo kvar hemma i sin lägenhet, men många har det alldeles säkert fruktansvärt ensamt. Jag vill inte ha det så när jag blir gammal.. önskar att politikerna kunde ta sig ut både i åldringsvården och till skolan för att se hur de världarna verkligen är. Att arbeta med människor är värt så mycket mindre än att arbeta med teknik och vända excelark. Så politikerna skulle ut och praktisera i verkligheten då och då, en vecka i taget. Gärna med samma lön som vi har...
Men som sagt! Jag hyllra dessa hjältar som arbetar inom hemtjänsten och ser vilka vardagshjältar de ofta är. Deras små samtalsstunder med de äldre är guld värt och inte 97 kr/h som en timanställd får nu.
Vet inte om jag fixar det under de premisserna,,, Det var tungt!
måndag 18 april 2011
kings speech
Så dålig på att uppdatera, men jobbar på det.
Helgen har varit bra, solig den mesta av tiden. Har väl inte gjort så mycket mer än umgåtts med de yngsta i familjen och bland annat var vi på bio i lördags kväll. Vi såg den omtalade Kings speech, som verkligen var så bra eller till och med ännu bättre än vad jag föreställt mig.
Colin Firth är ju en given favorit och jag är mycket, mycket förtjust i den mannen! Att han dessutom skildrar en stammares vedermödor på bästa sätt gör det inte sämre.
Så mycket jag kunde känna igen mig! Från min barndom, ungdom och faktiskt fortfarande i vuxen ålder. Den kramartade kampen när talet vägrar släppa och det bara stannar upp och hackar hela tiden. Jag hade ingen Lionel ( Geoffrey Rush) som talpedagog, men väl Anders Lundberg som också hade en hel del kontroversiella metoder. Tämligen plågsamma ibland, men så bra! Vad det stärkte mig som person och vad det gjorde med min självbild, som stammare. Bara det att som 13åring tvingas ut och intervjua främmande människor på stan om stamning, för att träna på ögonkontakt. De första tre intervjuerna var hemska, men sedan gillade jag det. Anders upptäckte att bakom den stammande, hämmade tonåringen fanns en social person som gillade att prata.. och även vara i centrum. Kanske inte så konstigt att jag blev lärare ändå!
Nå Kings speech var guld och jag tar till mig varenda stavelse.. tänk hur vi borde eller faktiskt ska förhålla oss till oss själva och andra. Livet är värdefullt!
kings speech trailer
Helgen har varit bra, solig den mesta av tiden. Har väl inte gjort så mycket mer än umgåtts med de yngsta i familjen och bland annat var vi på bio i lördags kväll. Vi såg den omtalade Kings speech, som verkligen var så bra eller till och med ännu bättre än vad jag föreställt mig.
Colin Firth är ju en given favorit och jag är mycket, mycket förtjust i den mannen! Att han dessutom skildrar en stammares vedermödor på bästa sätt gör det inte sämre.
Så mycket jag kunde känna igen mig! Från min barndom, ungdom och faktiskt fortfarande i vuxen ålder. Den kramartade kampen när talet vägrar släppa och det bara stannar upp och hackar hela tiden. Jag hade ingen Lionel ( Geoffrey Rush) som talpedagog, men väl Anders Lundberg som också hade en hel del kontroversiella metoder. Tämligen plågsamma ibland, men så bra! Vad det stärkte mig som person och vad det gjorde med min självbild, som stammare. Bara det att som 13åring tvingas ut och intervjua främmande människor på stan om stamning, för att träna på ögonkontakt. De första tre intervjuerna var hemska, men sedan gillade jag det. Anders upptäckte att bakom den stammande, hämmade tonåringen fanns en social person som gillade att prata.. och även vara i centrum. Kanske inte så konstigt att jag blev lärare ändå!
Nå Kings speech var guld och jag tar till mig varenda stavelse.. tänk hur vi borde eller faktiskt ska förhålla oss till oss själva och andra. Livet är värdefullt!
kings speech trailer
söndag 27 mars 2011
earth hour och sommartid
sov länge idag, extra länge eftersom vi skulle flytta fram klockan en timme i natt. Sovit gott och drömt intensivt. Ibland skulle jag vilja spela in mina drömmar eftersom jag sällan minns dem i detalj.
I morse så var det en ambulans som dök upp i min dröm, tills jag förstod att den faktiskt körde på vägen utanför, med sirener och blåljus. Blir alltid lite sorgsen när jag ser eller hör en ambulans. Tänker alltid att nu kämpar någon för sitt liv. Nu blev jag dessutom lite nyfiken på vad som hänt, eftersom den körde ner mot hamnen.Nyfiken känns som ett illasmakande ord i det här sammanhanget. Sedan kom dessutom en till ambulans och jag började skapa en historia i mitt huvud vad som kan ha hänt: En äldre kvinna kan ha fått en stroke, en stressad medelålders man kan ha fått en hjärtatack, nattens fest spårade ur och någon drack sig medvetslös, drickandet urartade och en kvinna blev halvt ihjälslagen, någon beslutade sig för att ta sitt liv..ja ursch.. inga vackra tankar eller bilder så här tidigt. Och det värsta är att de bilder jag skapar i mitt huvud de etsar sig fast och blir till historier som bara väntar på att bli skrivna.
När ska de skrivas tro?
I morse så var det en ambulans som dök upp i min dröm, tills jag förstod att den faktiskt körde på vägen utanför, med sirener och blåljus. Blir alltid lite sorgsen när jag ser eller hör en ambulans. Tänker alltid att nu kämpar någon för sitt liv. Nu blev jag dessutom lite nyfiken på vad som hänt, eftersom den körde ner mot hamnen.Nyfiken känns som ett illasmakande ord i det här sammanhanget. Sedan kom dessutom en till ambulans och jag började skapa en historia i mitt huvud vad som kan ha hänt: En äldre kvinna kan ha fått en stroke, en stressad medelålders man kan ha fått en hjärtatack, nattens fest spårade ur och någon drack sig medvetslös, drickandet urartade och en kvinna blev halvt ihjälslagen, någon beslutade sig för att ta sitt liv..ja ursch.. inga vackra tankar eller bilder så här tidigt. Och det värsta är att de bilder jag skapar i mitt huvud de etsar sig fast och blir till historier som bara väntar på att bli skrivna.
När ska de skrivas tro?
lördag 26 mars 2011
vill inte ha rasism till frukost
I brevlådan, denna morgon, fanns inte bara min kära GP, utan dessutom en sk samhällsinformation utan reklam. En skarpt vinklad samhällsinformation jag helst velat slippa se eftersom jag föraktar och avskyr de åsikter som de står för. Så inskränkta, så rädda och så ynkliga! Inskränkthet och främlingsfientlighet får oss alla att krympa, medan mångfald berikar och får oss alla att växa.
Mitt Sverige är ett land med öppna gränser och jag vill leva i ett mångkulturellt och öppet Sverige. Min svenska flagga vajar stolt för en mångfascetterad nation och jag vägrar låta främlingsfientliga ynkryggar dra vår flagga i smutsen och hävda att svenskheten går förlorad nu när invandringen ökar. Lår vår svenska flagga vara välkomnande och stå för mångfald.
Nej, nu ska jag skaka av mig den obehagskänslan och tänka på de goda krafter som vi ändå har runt omkring oss, i våra liv. Godhet, kärlek och medmänsklighet är också starka krafter. Låt oss inte glömma det!
Mitt Sverige är ett land med öppna gränser och jag vill leva i ett mångkulturellt och öppet Sverige. Min svenska flagga vajar stolt för en mångfascetterad nation och jag vägrar låta främlingsfientliga ynkryggar dra vår flagga i smutsen och hävda att svenskheten går förlorad nu när invandringen ökar. Lår vår svenska flagga vara välkomnande och stå för mångfald.
Nej, nu ska jag skaka av mig den obehagskänslan och tänka på de goda krafter som vi ändå har runt omkring oss, i våra liv. Godhet, kärlek och medmänsklighet är också starka krafter. Låt oss inte glömma det!
söndag 20 mars 2011
En liten hattaffär på hörnet
är boken som ligger på mitt nattduksbord. Vilket ord egentligen? Nattduksbord...enligt NE.se så är det ursprungligen ett bord täckt av nattduk, dvs. ett eller flera lager av dyrbara dukar, på vilka förnäma damer lade sina toalettsaker. Under 1700-talets andra hälft kom namnet att överföras till det kort tidigare introducerade nattbordet som hade sin plats vid sängens huvudända och var avsett för nattljus, klocka o.d.
Trevligt att veta. Nå, boken, som är skriven av Marita Conlon-McKenna, blev nästa bok att läsa i bokklubben och jag ser fram emot denna "feel good"saga efter ett par relativt tunga, men ändå mycket läsvärda böcker.
Tid för läsning blir det dock inte idag utan nästan all min tid ska dediceras till rättning av nationella prov. Också ofta en trevlig läsning eftersom jag rättar uppsatser i svenska nu. Förundras över djupet och reflektionerna hos en del ungdomar. Vilken livskraft och vilken förmån att ha fått följa deras utveckling ända fram till åk 9, då jag nu sitter med de nationella proven och ungdomarna är nära ett avstamp ut i livet, gymnasiet och vuxenvärlden.
Är ju mamma också till tre unga på väg ut i livet.I år fyller de 15,17 och 19 år. Magiskt när jag tänker på det. Mina små troll är på väg att bli vuxna. Jag följer deras resa, ibland med bävan, men oftast med glädje och stolthet. Den eventuella bävan och oro jag kan känna beror nog på att jag fortfarande vill skydda dem från allt ont. Livets väg är inte spikrak och de kommer att råka ut för sina törnar då och då, vilket de redan har fått känna på ibland. Men så är livet och så formas de. Jag kan bara finnas där ett steg bakom, eller fortfarande ett steg före ibland. Krama om dem, peppa dem, uppmuntra dem och fortfarande sätta gränser både för dem och för mig.
Ny fylldes jag av kärlek och stolthet över mina tre. Låt nu denna känsla följa mig hela dagen och veckan, även när det inte går att komma fram i hallen på grund av skol- och träningsväskor.
Välkommen söndag.
Trevligt att veta. Nå, boken, som är skriven av Marita Conlon-McKenna, blev nästa bok att läsa i bokklubben och jag ser fram emot denna "feel good"saga efter ett par relativt tunga, men ändå mycket läsvärda böcker.
Tid för läsning blir det dock inte idag utan nästan all min tid ska dediceras till rättning av nationella prov. Också ofta en trevlig läsning eftersom jag rättar uppsatser i svenska nu. Förundras över djupet och reflektionerna hos en del ungdomar. Vilken livskraft och vilken förmån att ha fått följa deras utveckling ända fram till åk 9, då jag nu sitter med de nationella proven och ungdomarna är nära ett avstamp ut i livet, gymnasiet och vuxenvärlden.
Är ju mamma också till tre unga på väg ut i livet.I år fyller de 15,17 och 19 år. Magiskt när jag tänker på det. Mina små troll är på väg att bli vuxna. Jag följer deras resa, ibland med bävan, men oftast med glädje och stolthet. Den eventuella bävan och oro jag kan känna beror nog på att jag fortfarande vill skydda dem från allt ont. Livets väg är inte spikrak och de kommer att råka ut för sina törnar då och då, vilket de redan har fått känna på ibland. Men så är livet och så formas de. Jag kan bara finnas där ett steg bakom, eller fortfarande ett steg före ibland. Krama om dem, peppa dem, uppmuntra dem och fortfarande sätta gränser både för dem och för mig.
Ny fylldes jag av kärlek och stolthet över mina tre. Låt nu denna känsla följa mig hela dagen och veckan, även när det inte går att komma fram i hallen på grund av skol- och träningsväskor.
Välkommen söndag.
onsdag 16 mars 2011
scrolla
Scrolla sig igenom GP på morgonen ger inte alls samma känsla som att bläddra i en trycksvärtsluktande GP, som fortfarande är lite sval efter någon timma ute i brevlådan. Vissa morgmar så protesterar dock kroppen mot att gå ut och ner till brevlådan och då tror jag att de digitala nyheterna ska ge samma känsla
Men icke, inte ännu. Jag kan min GP, i pappersform, men ute på nätet så irrar jag runt och hittar inte djupet och läsupplevelsen ramlar platt till marken. Hade ett tag, i ett anfall av att sänka mina omkostnader, funderat på att avsäga mig min prenumeration av GP, men har ännu inte klarat av det. Saknaden av pappersvändande blir för stor och det digitala kan inte ersätta det nedskrivna, i pappersformat. Vill ligga i min säng, men kaffekoppen i handen, och vara omgiven av del 1, del 2 och del 3. Jag är kanske mer vanemänniska än jag vill erkänna för mig själv? Ganska strängt följer jag alltid en viss ordning i mitt läsande. Jag vet ju vad jag tycker om och vad jag bläddrar förbi.Jag kan ju min tidning nu. Däremot har jag aldrig hittat någon ordning i den digitala tidningen.
Undrar om jag är konservativ eller bara tenderar till en lätt bakåtsträvan? Börjar ana att jag är en bakåtsträvande, konservativ vanemänniska. Nåväl, det spelar inte så stor roll. Imorgon trotsar jag morgontröttheten och motståndet mot kylan och hämtar min GP igen. Vill känna trycksvärtan och vända blad i den takt jag vill. Nu får jag vänta till sen eftermiddag kväll innan jag kan hänge mig åt det. Längtar och morgonen blev inte som vanligt.. Dessutom tar det så mycket längre tid när jag måste skriva om det! Nu är jag sen och måste rusa.
Men icke, inte ännu. Jag kan min GP, i pappersform, men ute på nätet så irrar jag runt och hittar inte djupet och läsupplevelsen ramlar platt till marken. Hade ett tag, i ett anfall av att sänka mina omkostnader, funderat på att avsäga mig min prenumeration av GP, men har ännu inte klarat av det. Saknaden av pappersvändande blir för stor och det digitala kan inte ersätta det nedskrivna, i pappersformat. Vill ligga i min säng, men kaffekoppen i handen, och vara omgiven av del 1, del 2 och del 3. Jag är kanske mer vanemänniska än jag vill erkänna för mig själv? Ganska strängt följer jag alltid en viss ordning i mitt läsande. Jag vet ju vad jag tycker om och vad jag bläddrar förbi.Jag kan ju min tidning nu. Däremot har jag aldrig hittat någon ordning i den digitala tidningen.
Undrar om jag är konservativ eller bara tenderar till en lätt bakåtsträvan? Börjar ana att jag är en bakåtsträvande, konservativ vanemänniska. Nåväl, det spelar inte så stor roll. Imorgon trotsar jag morgontröttheten och motståndet mot kylan och hämtar min GP igen. Vill känna trycksvärtan och vända blad i den takt jag vill. Nu får jag vänta till sen eftermiddag kväll innan jag kan hänge mig åt det. Längtar och morgonen blev inte som vanligt.. Dessutom tar det så mycket längre tid när jag måste skriva om det! Nu är jag sen och måste rusa.
lördag 12 mars 2011
Spring för livet
spring för livet - Sara Varga
I skuggan eller i ljuset av internationella kvinnodagen den 8 mars känns Vargas låt minst sagt akuell. Lyssnade på den i bilen på väg till jobbet igår och var nästan tvungen att stanna bilen. Jag är ingen vän av melodifestivaler, , schlagers eller den typen av tvunderhållning, men den här texten gick rätt in i mig. Oväntat så gick ju låten vidare och jag undrar egentligen hur många som faktiskt berördes av texten. Egna upplevelser, en syster, en mamma, en vän eller kvinnan i lägenheten ovanför. Jag vet hur svårt det är att ta sig ut och jag vet hur förträngningsmekanismen fungerar... alltför väl. Men jag tror att ju mer vi höjer våra röster och pratar om det, så kommer fler och fler kvinnor stärkas och ta sig ur något som bara är destruktivt och förgörande. Vi har ett liv och det måste vi bejaka och må gott i det. Jag är glad att det finns kvinnojourer, kriscentrum etc, på samma gång som jag är sorgsen över att det ska behöva finnas.
Tänkte på debatt i veckan, om kvinnomisshandel. Då var det en man som tyckte att det var ojämlikt att inte prata om de män som misshandlas av sina partners. Och det är sant! Våld i en realtion är alltid förkastlig ch fruktansvärd, men om man lyfter blicken och ser i samhället så är det oftast kvinnorna och barnen som är de stora förlorarna när det gäller fysiskt eller psykiskt våld i en relation. Det är viktigt att lyfta och stärka alla (kvinnor som män) de som blivit utsatta, eftersom just skulden och skammen är fruktansvärd. Den skulden får en att tystna.
Tisdagen 8 mars var jag därför mest arg och frustrerad hela dagen. Kände en viss maktlöshet över hur maktstrukturen ser ut i samhället och hur vi kvinnor ofta hamnar två steg bakom. Och jag vill inte gå runt och vara så arg och tyvärr faktiskt generalisera de män jag möter. Jag vill verka och agera för systerskap, och det vill jag inte göra i bekostnad av de goda män, de goda exempel som faktiskt finns runt om i världen.
Kunde inte låta bli att lyssna på den här.. Till er alla mina medsystrar:
Vi måste höja våra röster..
I skuggan eller i ljuset av internationella kvinnodagen den 8 mars känns Vargas låt minst sagt akuell. Lyssnade på den i bilen på väg till jobbet igår och var nästan tvungen att stanna bilen. Jag är ingen vän av melodifestivaler, , schlagers eller den typen av tvunderhållning, men den här texten gick rätt in i mig. Oväntat så gick ju låten vidare och jag undrar egentligen hur många som faktiskt berördes av texten. Egna upplevelser, en syster, en mamma, en vän eller kvinnan i lägenheten ovanför. Jag vet hur svårt det är att ta sig ut och jag vet hur förträngningsmekanismen fungerar... alltför väl. Men jag tror att ju mer vi höjer våra röster och pratar om det, så kommer fler och fler kvinnor stärkas och ta sig ur något som bara är destruktivt och förgörande. Vi har ett liv och det måste vi bejaka och må gott i det. Jag är glad att det finns kvinnojourer, kriscentrum etc, på samma gång som jag är sorgsen över att det ska behöva finnas.
Tänkte på debatt i veckan, om kvinnomisshandel. Då var det en man som tyckte att det var ojämlikt att inte prata om de män som misshandlas av sina partners. Och det är sant! Våld i en realtion är alltid förkastlig ch fruktansvärd, men om man lyfter blicken och ser i samhället så är det oftast kvinnorna och barnen som är de stora förlorarna när det gäller fysiskt eller psykiskt våld i en relation. Det är viktigt att lyfta och stärka alla (kvinnor som män) de som blivit utsatta, eftersom just skulden och skammen är fruktansvärd. Den skulden får en att tystna.
Tisdagen 8 mars var jag därför mest arg och frustrerad hela dagen. Kände en viss maktlöshet över hur maktstrukturen ser ut i samhället och hur vi kvinnor ofta hamnar två steg bakom. Och jag vill inte gå runt och vara så arg och tyvärr faktiskt generalisera de män jag möter. Jag vill verka och agera för systerskap, och det vill jag inte göra i bekostnad av de goda män, de goda exempel som faktiskt finns runt om i världen.
Kunde inte låta bli att lyssna på den här.. Till er alla mina medsystrar:
Vi måste höja våra röster..
fredag 11 mars 2011
förluster
Fredag och en vecka har gått igen. tillfrisknat efter värsta influensan och tillbaka på banan igen La familia har haft en vecka utan intenret och istället haft guldsamtal, oftare än normalt. En tankeställare så här en "normal" fredag när alla är uppkopplade på sitt. Vi bestämde oss för mer prattid tillsammans och det är gott.
.En intensiv vecka på många sätt, men många positiva möten med kollegor och elever. Glad är jag för att de förgyller mina arbetsdagar.
På den personliga fronten sker en märklig process som jag inte vet hur eller ens om jag kan hantera den. Tänker att jag ska ta ett steg i taget, en fot efter den andra och hantera mig själv med en varsam hand. Tacksam för vägledningen jag får.
Ikväll fick jag just veta om en förlust. Vet inga detaljer, tänker på alla våra förluster vi mött, möter och kommer att möta.Märkligt nog fanns den diskussionen idag med ett par elever. Vi diskuterade förlust, sorg, donationer och just hur man orkar vidare efter en förlust. Vi tror ju aldrig att vi kommer att stå ut och att sorgen kommer att förlama oss. och i början står man inte ut och man förlamas. förbannar och hatar. Jag trodde själv inte det var möjligt att gå vidare. men det går.. Längtan och saknaden finns där fortfarande, men den tar inte all min kraft längre.
Förluster kan se ut på många sätt och smärtan finns där alltid. Men någonstans därframme måste vi hoppas på ljuset. Och det kanske är det som kännetecknar oss människor.. hoppets ljus. Vissheten att ljuset finns där någonstans, hur mörkt det än ter sig just nu.
.En intensiv vecka på många sätt, men många positiva möten med kollegor och elever. Glad är jag för att de förgyller mina arbetsdagar.
På den personliga fronten sker en märklig process som jag inte vet hur eller ens om jag kan hantera den. Tänker att jag ska ta ett steg i taget, en fot efter den andra och hantera mig själv med en varsam hand. Tacksam för vägledningen jag får.
Ikväll fick jag just veta om en förlust. Vet inga detaljer, tänker på alla våra förluster vi mött, möter och kommer att möta.Märkligt nog fanns den diskussionen idag med ett par elever. Vi diskuterade förlust, sorg, donationer och just hur man orkar vidare efter en förlust. Vi tror ju aldrig att vi kommer att stå ut och att sorgen kommer att förlama oss. och i början står man inte ut och man förlamas. förbannar och hatar. Jag trodde själv inte det var möjligt att gå vidare. men det går.. Längtan och saknaden finns där fortfarande, men den tar inte all min kraft längre.
Förluster kan se ut på många sätt och smärtan finns där alltid. Men någonstans därframme måste vi hoppas på ljuset. Och det kanske är det som kännetecknar oss människor.. hoppets ljus. Vissheten att ljuset finns där någonstans, hur mörkt det än ter sig just nu.
torsdag 3 mars 2011
antibiotika
Ja, pallarade mig iväg till doktorn efter en hostig natt. Kom in snabbt och träffade en vänlig, men sträng doktor som sade att man måste lyssna på sin kropp och ta det lugnt när den säger ifrån. Antibiotika fick jag och förhållningsorder att ta det lugnt minst tre dagar till.. jaaa. Då kan jag nog vara frisk och återställd på måndag! Hoppas. under tiden får jag knapra strepsils och kåvepenin..
tisdag 1 mars 2011
Ofräckt!
Mitt första inlägg är ofräckt, uddlöst och aningen lamt. Detta på grund av en influensa som förändrat min kropp till något pulserande, svettigt, febrig och rastlöst. Jag är för trött för att göra någonting..orkar inte ens sova. Två dagar hemma från jobbet och jag insåg att det var ett bra tag sedan jag var sjuk när jag ringde försäkringskassan för att sjukanmäla mig. Hon skrattade rart åt min hesa förvirring och sade att det sköter arbetsgivaren. Jag ägnar min dag åt att hosta, dricka, ta tempen, ta Iprem, dricka och bara vara varm och ha ont, ont i hela kroppen.
Då och då försöker jag läsa och jag läser en bok just nu, eller faktiskt två. "Spill en damroman" av Sigrid Combüchen och en biografi om Olof Palme "underbara dagar framför oss" av Henrik Berggren. Den senare känns ju aktuell i dessa dagar, kanske framförallt idag, den 1 mars. Jag befann mig i Zürich när min mamma ringde mig och berättade det ofattbara. Olof Palme mördad! Landssorg i Sverige! Jag ville bara hem minns jag. jag ville hem och vara en av alla som sörjde. Istället tillbingade jag dagen på mitt favoritcafé och skrev ner mina tankar och ett antal brev. Var har jag lagt dem?
När jag satt där på caféet var det otaliga vänner och bekanta från olika delar av världen som kom fram till mig just för att jag var svenska och en otroligt karismatisk politiker blivit mördad, i Sverige? Detta demokratiska och trygga land. Tyckte de. De delade, kände med och förstod. Han var både känd och ökänd den käre Palme.Nå, mina utländska vänner fick mig att känna mig så mycket mindre ensam och så älskad den dagen. 25 år sedan... idag!
Och idag är dagen fylld av intighet. Har ägnat alldeles för mycket tid åt facebook, msn och annat ganska meningslöst surfande. Det enda jag planlöst orkat göra. Tanken slog mig då att starta en blogg. Alla andra tycks ju göra det.
Så, så blev det. En ny blogg har fötts och jag hoppas den kommer att inspirera mig och kanske även andra till skrivande, tänkande och levande..
Då och då försöker jag läsa och jag läser en bok just nu, eller faktiskt två. "Spill en damroman" av Sigrid Combüchen och en biografi om Olof Palme "underbara dagar framför oss" av Henrik Berggren. Den senare känns ju aktuell i dessa dagar, kanske framförallt idag, den 1 mars. Jag befann mig i Zürich när min mamma ringde mig och berättade det ofattbara. Olof Palme mördad! Landssorg i Sverige! Jag ville bara hem minns jag. jag ville hem och vara en av alla som sörjde. Istället tillbingade jag dagen på mitt favoritcafé och skrev ner mina tankar och ett antal brev. Var har jag lagt dem?
När jag satt där på caféet var det otaliga vänner och bekanta från olika delar av världen som kom fram till mig just för att jag var svenska och en otroligt karismatisk politiker blivit mördad, i Sverige? Detta demokratiska och trygga land. Tyckte de. De delade, kände med och förstod. Han var både känd och ökänd den käre Palme.Nå, mina utländska vänner fick mig att känna mig så mycket mindre ensam och så älskad den dagen. 25 år sedan... idag!
Och idag är dagen fylld av intighet. Har ägnat alldeles för mycket tid åt facebook, msn och annat ganska meningslöst surfande. Det enda jag planlöst orkat göra. Tanken slog mig då att starta en blogg. Alla andra tycks ju göra det.
Så, så blev det. En ny blogg har fötts och jag hoppas den kommer att inspirera mig och kanske även andra till skrivande, tänkande och levande..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)