Det är vår nationaldag idag och det är fint.Utanför mitt fönster ser jag den svenska flaggan, som är så vacker när den vajar i vinden och jag känner en viss stolthet över vårt vackra land.
Därför förundras jag lite över hur jag reagerade idag när jag, på fb, läste ett inlägg som löd "leve fosterlandet". Det gav mig en känsla av obehag och för mitt inre såg jag nationalister i svarta kängor, med svenska flaggor i händerna, marscherandes, sjungandes med grova stämmor.. Så vill jag inte känna eller tänka! Jag vill hylla Sverige och även ta del av andras hyllningar utan att automatiskt koppla samman det med sverigedemokarater. De får inte ta det ifrån mig!
Nationalism behöver inte betyda exkludering eller främlingsfientlighet. Jag måste kunna älska mitt land och även vilja se det berikas av olika nationaliteter. Jag skulle nog inte stå ut om Sverige inte hade den kulturella och språkliga blandning vi ändå har. Jag älskar att handla på Orienthuset där jag klientelet är en färgstark mix av olika språk, kulturer och dofterna.. alla dessa dofter och smaker från världens alla hörn. Där känner jag en tillhörighet och det gör mig glad.
Önskar bara att jag också kände en lika stark tillhörighet med det svenska. Eller jag ska kanske inte tänka tillhörighet alls. Kanske ska jag tänka och känna att jag tillhör en mänsklighet, en värld och inte en nation. Kanske är det så ändå att gränserna ska suddas ut för att jag ska kunna närma mig min granne, eller den som står intill mig i kön till bankomaten.
Kanske är det ändå gott att älska den blågula fanan, älska det mångkulturella och bli glad över samtalet med den libanesiske slaktaren som packar in lammkotletterna och de bosniska, starka korvarna. Kanske behöver det inte vara antingen eller, utan både och.
Ja, så är det och så får det bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar