earth hour och sommartid

sov länge idag, extra länge eftersom vi skulle flytta fram klockan en timme i natt. Sovit gott och drömt intensivt. Ibland skulle jag vilja spela in mina drömmar eftersom jag sällan minns dem i detalj.
I morse så var det en ambulans som dök upp i min dröm, tills jag förstod att den faktiskt körde på vägen utanför, med sirener och blåljus. Blir alltid lite sorgsen när jag ser eller hör en ambulans. Tänker alltid att nu kämpar någon för sitt liv. Nu blev jag dessutom lite nyfiken på vad som hänt, eftersom den körde ner mot hamnen.Nyfiken känns som ett illasmakande ord i det här sammanhanget. Sedan kom dessutom en till ambulans och jag började skapa en historia i mitt huvud vad som kan ha hänt: En äldre kvinna kan ha fått en stroke, en stressad medelålders man kan ha fått en hjärtatack, nattens fest spårade ur och någon drack sig medvetslös, drickandet urartade och en kvinna blev halvt ihjälslagen, någon beslutade sig för att ta sitt liv..ja ursch.. inga vackra tankar  eller bilder så här tidigt. Och det värsta är att de bilder jag skapar i mitt huvud de etsar sig fast och blir till historier som bara väntar på att bli skrivna.

När ska de skrivas tro?

vill inte ha rasism till frukost

I brevlådan, denna morgon, fanns inte bara min kära GP, utan dessutom en sk samhällsinformation utan reklam. En skarpt vinklad samhällsinformation jag helst velat slippa se eftersom jag föraktar och avskyr de åsikter som de står för. Så inskränkta, så rädda och så ynkliga! Inskränkthet och främlingsfientlighet får oss alla att krympa, medan mångfald berikar och får oss alla att växa.
Mitt Sverige är ett land med öppna gränser och jag vill leva i ett mångkulturellt och öppet Sverige. Min svenska flagga vajar stolt för en mångfascetterad nation och jag vägrar låta främlingsfientliga ynkryggar dra vår flagga i smutsen och hävda att svenskheten går förlorad nu när invandringen ökar. Lår vår svenska flagga vara välkomnande och stå för mångfald.
Nej, nu ska jag skaka av mig den obehagskänslan och tänka på de goda krafter som vi ändå har runt omkring oss, i våra liv. Godhet, kärlek och medmänsklighet är också starka krafter. Låt oss inte glömma det!

En liten hattaffär på hörnet

är boken som ligger på mitt nattduksbord. Vilket ord egentligen? Nattduksbord...enligt NE.se så är det ursprungligen ett bord täckt av nattduk, dvs. ett eller flera lager av dyrbara dukar, på vilka förnäma damer lade sina toalettsaker. Under 1700-talets andra hälft kom namnet att överföras till det kort tidigare introducerade nattbordet som hade sin plats vid sängens huvudända och var avsett för nattljus, klocka o.d.
Trevligt att veta. Nå, boken, som är skriven av Marita Conlon-McKenna, blev nästa bok att läsa i bokklubben och jag ser fram emot denna "feel good"saga efter ett par relativt tunga, men ändå mycket läsvärda böcker.

Tid för läsning blir det dock inte idag utan nästan all min tid ska dediceras till rättning av nationella prov. Också ofta en trevlig läsning eftersom jag rättar uppsatser i svenska nu. Förundras över djupet och reflektionerna hos en del ungdomar. Vilken livskraft och vilken förmån att ha fått följa deras utveckling ända fram till åk 9, då jag nu sitter med de nationella proven och ungdomarna är nära ett avstamp ut i livet, gymnasiet och vuxenvärlden.

Är ju mamma också till tre unga på väg ut i livet.I år fyller de 15,17 och 19 år. Magiskt när jag tänker på det. Mina små troll är på väg att bli vuxna. Jag följer deras resa, ibland med bävan, men oftast med glädje och stolthet. Den eventuella bävan och oro jag kan känna beror nog på att jag fortfarande vill skydda dem från allt ont. Livets väg är inte spikrak och de kommer att råka ut för sina törnar då och då, vilket de redan har fått känna på ibland. Men så är livet och så formas de. Jag kan bara finnas där ett steg bakom, eller fortfarande ett steg före ibland. Krama om dem, peppa dem, uppmuntra dem och fortfarande sätta gränser både för dem och för mig.
Ny fylldes jag av kärlek och stolthet över mina tre. Låt nu denna känsla följa mig hela dagen och veckan, även när det inte går att komma fram i hallen på grund av skol- och träningsväskor.
Välkommen söndag.

scrolla

Scrolla sig igenom GP på morgonen ger inte alls samma känsla som att bläddra i en trycksvärtsluktande GP, som fortfarande är lite sval efter någon timma ute i brevlådan. Vissa morgmar så protesterar dock kroppen mot att gå ut och ner till brevlådan och då tror jag att de digitala nyheterna ska ge samma känsla

Men icke, inte ännu. Jag kan min GP, i pappersform, men ute på nätet så irrar jag runt och hittar inte djupet och läsupplevelsen ramlar platt till marken. Hade ett tag, i ett anfall av att sänka mina omkostnader, funderat på att avsäga mig min prenumeration av GP, men har ännu inte klarat av det. Saknaden av pappersvändande blir för stor och det digitala kan inte ersätta det nedskrivna, i pappersformat. Vill ligga i min säng, men kaffekoppen i handen, och vara omgiven av del 1, del 2 och del 3. Jag är kanske mer vanemänniska än jag vill erkänna för mig själv? Ganska strängt följer jag alltid en viss ordning i mitt läsande. Jag vet ju vad jag tycker om och vad jag bläddrar förbi.Jag kan ju min tidning nu. Däremot har jag aldrig hittat någon ordning i den digitala tidningen.

Undrar om jag är konservativ eller bara tenderar till en lätt bakåtsträvan?  Börjar ana att jag är en bakåtsträvande, konservativ vanemänniska. Nåväl, det spelar inte så stor roll. Imorgon trotsar jag morgontröttheten och motståndet mot kylan och hämtar min GP igen. Vill känna trycksvärtan och vända blad i den takt jag vill. Nu får jag vänta till sen eftermiddag kväll innan jag kan hänge mig åt det. Längtar och morgonen blev inte som vanligt.. Dessutom tar det så mycket längre tid när jag måste skriva om det! Nu är jag sen och måste rusa.

Spring för livet

spring för livet - Sara Varga

I skuggan eller i ljuset av internationella kvinnodagen den 8 mars känns Vargas låt minst sagt akuell. Lyssnade på den i bilen på väg till jobbet igår och var nästan tvungen att stanna bilen. Jag är ingen vän av melodifestivaler, , schlagers eller den typen av tvunderhållning, men den här texten gick rätt in i mig. Oväntat så gick ju låten vidare och jag undrar egentligen hur många som faktiskt berördes av texten. Egna upplevelser, en syster, en mamma, en vän eller kvinnan i lägenheten ovanför. Jag vet hur svårt det är att ta sig ut och jag vet hur förträngningsmekanismen fungerar... alltför väl. Men jag tror att ju mer vi höjer våra röster och pratar om det, så kommer fler och fler kvinnor stärkas och ta sig ur något som bara är destruktivt och förgörande. Vi har ett liv och det måste vi bejaka och må gott i det. Jag är glad att det finns kvinnojourer, kriscentrum etc, på samma gång som jag är sorgsen över att det ska behöva finnas.
Tänkte på debatt i veckan, om kvinnomisshandel. Då var det en man som tyckte att det var ojämlikt att inte prata om de män som misshandlas av sina partners. Och det är sant! Våld i en realtion är alltid förkastlig ch fruktansvärd, men om man lyfter blicken och ser i samhället så är det oftast kvinnorna och barnen som är de stora förlorarna när det gäller fysiskt eller psykiskt våld i en relation. Det är viktigt att lyfta och stärka alla (kvinnor som män) de som blivit utsatta, eftersom just skulden och skammen är fruktansvärd. Den skulden får en att tystna.

Tisdagen 8 mars var jag därför mest arg och frustrerad hela dagen. Kände en viss maktlöshet över hur maktstrukturen ser ut i samhället och hur vi kvinnor ofta hamnar två steg bakom. Och jag vill inte gå runt och vara så arg och tyvärr faktiskt generalisera de män jag möter. Jag vill verka och agera för systerskap, och det vill jag inte göra i bekostnad av de goda män, de goda exempel som faktiskt finns runt om i världen.
Kunde inte låta bli att lyssna på den här.. Till er alla mina medsystrar:

Vi måste höja våra röster..

förluster

Fredag och en vecka har gått igen. tillfrisknat efter värsta influensan och tillbaka på banan igen La familia har haft en vecka utan intenret och istället haft guldsamtal, oftare än normalt. En tankeställare så här en "normal" fredag när alla är uppkopplade på sitt. Vi bestämde oss för mer prattid tillsammans och det är gott.
.En intensiv vecka på många sätt, men många positiva möten med kollegor och elever. Glad är jag för att de förgyller mina arbetsdagar.

På den personliga fronten sker en märklig process som jag inte vet hur eller ens om jag kan hantera den. Tänker att jag ska ta ett steg i taget, en fot efter den andra och hantera mig själv med en varsam hand. Tacksam för vägledningen jag får.

Ikväll fick jag just veta om en förlust. Vet inga detaljer, tänker  på alla våra förluster vi mött, möter och kommer att möta.Märkligt nog fanns den diskussionen idag med ett par elever. Vi diskuterade förlust, sorg, donationer och just hur man orkar vidare efter en förlust. Vi tror ju aldrig att vi kommer att stå ut och att sorgen kommer att förlama oss. och i början står man inte ut och man förlamas. förbannar och hatar. Jag trodde själv inte det var möjligt att gå vidare. men det går.. Längtan och saknaden finns där fortfarande, men den tar inte all min kraft längre.

Förluster kan se ut på många sätt och smärtan finns där alltid. Men någonstans därframme måste vi hoppas på ljuset. Och det kanske är det som kännetecknar oss människor.. hoppets ljus. Vissheten att ljuset finns där någonstans, hur mörkt det än ter sig just nu.

antibiotika

Ja, pallarade mig iväg till doktorn efter en hostig natt. Kom in snabbt och träffade en vänlig, men sträng doktor som sade att man måste lyssna på sin kropp och ta det lugnt när den säger ifrån. Antibiotika fick jag och förhållningsorder att ta det lugnt minst tre dagar till.. jaaa. Då kan jag nog vara frisk och återställd på måndag! Hoppas. under tiden får jag knapra strepsils och kåvepenin..

Ofräckt!

Mitt första inlägg är ofräckt, uddlöst och aningen lamt. Detta på grund av en influensa som förändrat min kropp till något pulserande, svettigt, febrig och rastlöst. Jag är för trött för att göra någonting..orkar inte ens sova. Två dagar hemma från jobbet och jag insåg att det var ett bra tag sedan jag var sjuk när jag ringde försäkringskassan för att sjukanmäla mig. Hon skrattade rart åt min hesa förvirring och sade att det sköter arbetsgivaren. Jag ägnar min dag åt att hosta, dricka, ta tempen, ta Iprem, dricka och bara vara varm och ha ont, ont i hela kroppen.

Då och då försöker jag läsa och jag läser en bok just nu, eller faktiskt två. "Spill en damroman" av Sigrid Combüchen och en biografi om Olof Palme "underbara dagar framför oss" av Henrik Berggren. Den senare känns ju aktuell i dessa dagar, kanske framförallt idag, den 1 mars. Jag befann mig i Zürich när min mamma ringde mig och berättade det ofattbara. Olof Palme mördad! Landssorg i Sverige! Jag ville bara hem minns jag. jag ville hem och vara en av alla som sörjde. Istället tillbingade jag dagen på mitt favoritcafé och skrev ner mina tankar och ett antal brev. Var har jag lagt dem?
När jag satt där på caféet var det otaliga vänner och bekanta från olika delar av världen som kom fram till mig just för att jag var svenska och en otroligt karismatisk politiker blivit mördad, i Sverige? Detta demokratiska och trygga land. Tyckte de. De delade, kände med och förstod. Han var både känd och ökänd den käre Palme.Nå, mina utländska vänner fick mig att känna mig så mycket mindre ensam och så älskad den dagen. 25 år sedan... idag!

Och idag är dagen fylld av intighet. Har ägnat alldeles för mycket tid åt facebook, msn och annat ganska meningslöst surfande. Det enda jag planlöst orkat göra. Tanken slog mig då att starta en blogg. Alla andra tycks ju göra det.

Så, så blev det. En ny blogg har fötts och jag hoppas den kommer att inspirera mig och kanske även andra till skrivande, tänkande och levande..