Studenttankar

 Igår var en stor dag för dotter E och för oss alla i familjen. Att ta studenten är stort, större än vad man kanske riktigt kommer ihåg. Jag har under veckan tänkt allt mer och mer på vad denna dagen egentligen innebär och alla tankar landar i ett avslut av barndomen och ett försiktigt öppnande av dörren till vuxenlivet.
Jag blev rörd, berörd och stolt när jag, tillsammans med familjen, mötte upp Rudebecksstudenterna på Haga kyrkoplan. De var alla så vackra, glada och fulla av liv, hopp och framtidstro.
Vi grät, kramades och skrattade. Även pappa Ch hedrade oss med sin närvaro och det var gott för Emelie. Studentflak som gungade, champagne som sprutade, hög musik och jublande ungdomar  som skrålade"Fy fan vad vi är bra".. Och ja, ni är bra! Ungdomar som är vår framtid och glädje. De är så värda att firas och hyllas nu när de avslutat tolv års skolgång. De har all rätt till att skråla och skrika att de är bra, för de är fantastiska!
Gudfader C fick sedan förmånen att köra hem Emelie, Josse och Sara i fantastiskt söt liten röd MG som jag lånat av käre kollegan Erik. Tack för det :)
Det var gott för mig att mina vänner, Emelies gudföräldrar med barn och syskon, fanns där för oss den dagen och tog emot Emelie vid utspringet. Tillsammans är man starkare!
Känslan av att vara i ett sammanhang, i en gemenskap var en känsla som bara förstärktes ju längre dagen och kvällen gick. Alla mina vänner, barnens vänner, en salig blandning av goda människor. Vilken lycka och förmån att få finnas med i den gemenskapen och faktiskt känna en stolthet över alla dessa underbara människor som omger oss. Tack för att ni förgyllde vår dag!
Hur var det då med vuxenlivet? Säkert skrämmande på många sätt.. Emelie vet inte var hon kommer att befinna sig i höst, om det blir Uppsala, Lund, Barcelona eller om hon stannar här i Göteborg.
Hur kan man som mamma vägleda ett barn, som plötsligt befinner sig där, gläntandes på dörren till vuxenlivet? Vad kan man ge för råd? Hur kan man skydda dem från det som gör ont? Jag har inga svar, mer än att de vet att jag finns där för dem. Min kärlek till mina barn tror jag stärker dem och hjälper dem att fatta bra beslut och att stå ut med konsekvenserna av ett dåligt beslut. Det viktiga är att varje barn hittar sin egan ledstjärna och följer sitt eget ljus. Livet är ju ingen autobahn utan oftare en ganska slingrig och krokig väg. Det kan vara gott att veta att det ljus man följer ibland strålar, men ibland också lyser lite svagare.
Då är gemenskapen och närheten till familj och vänner så betydelsefull. Igår blev det på något sätt så tydligt hur starkt det är med vänskap och att finnas till och ställa upp för varandra. Det gäller inte bara de som fanns där igåkväll utan faktiskt alla som jag har en relation till och tycker om. Jag vill att det ljus jag följer, även ska stråla över de människor som omger mig.
Man kan fundera över sin ledstjärna och sitt ljus idag... det kan vara en tanke för dagen.

6 juni

Det är vår nationaldag idag och det är fint.Utanför mitt fönster ser jag den svenska flaggan, som  är så vacker när den vajar i vinden och jag känner en viss stolthet över vårt vackra land.

Därför förundras jag lite över hur jag reagerade idag när jag, på fb, läste ett inlägg som löd "leve fosterlandet". Det gav mig en känsla av obehag och för mitt inre såg jag nationalister i svarta kängor, med svenska flaggor i händerna, marscherandes, sjungandes med grova stämmor..  Så vill jag inte känna eller tänka! Jag vill hylla Sverige och även ta del av andras hyllningar utan att automatiskt koppla samman det med sverigedemokarater.  De får inte ta det ifrån mig!

Nationalism behöver inte betyda exkludering eller främlingsfientlighet. Jag måste kunna älska mitt land och även vilja se det berikas av olika nationaliteter. Jag skulle nog inte stå ut om Sverige inte hade den kulturella och språkliga blandning vi ändå har. Jag älskar att handla på Orienthuset där jag klientelet är en färgstark mix av olika språk, kulturer och dofterna.. alla dessa dofter och smaker från världens alla hörn. Där känner jag en tillhörighet och det gör mig glad.

Önskar bara att jag också kände en lika stark tillhörighet med det svenska. Eller jag ska kanske inte tänka tillhörighet alls. Kanske ska jag tänka och känna att jag tillhör en mänsklighet, en värld och inte en nation. Kanske är det så ändå att gränserna ska suddas ut för att jag ska kunna närma mig min granne, eller den som står intill mig i kön till bankomaten.

Kanske är det ändå gott att älska den blågula fanan, älska det mångkulturella och bli glad över samtalet med den libanesiske slaktaren som packar in lammkotletterna och de bosniska, starka korvarna. Kanske behöver det inte vara antingen eller, utan både och.

Ja, så är det och så får det bli!