Decembergrått

December är det och lugnet har definitivt inte infunnit sig. Aldrig har väl pengafronten sett så mörk ut och aldrig har jag varit så sent ute med allt, men det ordnar sig alltid. Det är jag viss om. Ska strax till skolan och fundera ytterligare över betygen. På fredag sätts de och det känns dock skönt. Hur ointressant var inte det här inlägget då?

grå advent

Skrivandet har legat i träda ett bra tag nu, men kommer väl igång någon gång när jag inte jobbar så förtvivlat mycket. Politikerföraktet sjuder som aldrig förr i landet, med rätta. Lurad känner man sig och förd bakom ljuset. På samma gång som man inte orkar bry sig. Har nog med mitt. julen närmar sig och pengar lyser med sin frånvaro. Lätt, ibland svårare, molande oro i magen över just denna kamp. Önskar förändring, men vet att den förändringen kan bara jag själv starta. Så är det! Åsiktstoppen! Börja odla åsikter är inte heller fel! Jag gillar saltgurka, just nu är jag tokig i saltgurka. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid. Då brukar man få sådana där matidéer.

htc

Nu har jag köpt en ny telefon och försöker lära mig den nya tekniken...

Studenttankar

 Igår var en stor dag för dotter E och för oss alla i familjen. Att ta studenten är stort, större än vad man kanske riktigt kommer ihåg. Jag har under veckan tänkt allt mer och mer på vad denna dagen egentligen innebär och alla tankar landar i ett avslut av barndomen och ett försiktigt öppnande av dörren till vuxenlivet.
Jag blev rörd, berörd och stolt när jag, tillsammans med familjen, mötte upp Rudebecksstudenterna på Haga kyrkoplan. De var alla så vackra, glada och fulla av liv, hopp och framtidstro.
Vi grät, kramades och skrattade. Även pappa Ch hedrade oss med sin närvaro och det var gott för Emelie. Studentflak som gungade, champagne som sprutade, hög musik och jublande ungdomar  som skrålade"Fy fan vad vi är bra".. Och ja, ni är bra! Ungdomar som är vår framtid och glädje. De är så värda att firas och hyllas nu när de avslutat tolv års skolgång. De har all rätt till att skråla och skrika att de är bra, för de är fantastiska!
Gudfader C fick sedan förmånen att köra hem Emelie, Josse och Sara i fantastiskt söt liten röd MG som jag lånat av käre kollegan Erik. Tack för det :)
Det var gott för mig att mina vänner, Emelies gudföräldrar med barn och syskon, fanns där för oss den dagen och tog emot Emelie vid utspringet. Tillsammans är man starkare!
Känslan av att vara i ett sammanhang, i en gemenskap var en känsla som bara förstärktes ju längre dagen och kvällen gick. Alla mina vänner, barnens vänner, en salig blandning av goda människor. Vilken lycka och förmån att få finnas med i den gemenskapen och faktiskt känna en stolthet över alla dessa underbara människor som omger oss. Tack för att ni förgyllde vår dag!
Hur var det då med vuxenlivet? Säkert skrämmande på många sätt.. Emelie vet inte var hon kommer att befinna sig i höst, om det blir Uppsala, Lund, Barcelona eller om hon stannar här i Göteborg.
Hur kan man som mamma vägleda ett barn, som plötsligt befinner sig där, gläntandes på dörren till vuxenlivet? Vad kan man ge för råd? Hur kan man skydda dem från det som gör ont? Jag har inga svar, mer än att de vet att jag finns där för dem. Min kärlek till mina barn tror jag stärker dem och hjälper dem att fatta bra beslut och att stå ut med konsekvenserna av ett dåligt beslut. Det viktiga är att varje barn hittar sin egan ledstjärna och följer sitt eget ljus. Livet är ju ingen autobahn utan oftare en ganska slingrig och krokig väg. Det kan vara gott att veta att det ljus man följer ibland strålar, men ibland också lyser lite svagare.
Då är gemenskapen och närheten till familj och vänner så betydelsefull. Igår blev det på något sätt så tydligt hur starkt det är med vänskap och att finnas till och ställa upp för varandra. Det gäller inte bara de som fanns där igåkväll utan faktiskt alla som jag har en relation till och tycker om. Jag vill att det ljus jag följer, även ska stråla över de människor som omger mig.
Man kan fundera över sin ledstjärna och sitt ljus idag... det kan vara en tanke för dagen.

6 juni

Det är vår nationaldag idag och det är fint.Utanför mitt fönster ser jag den svenska flaggan, som  är så vacker när den vajar i vinden och jag känner en viss stolthet över vårt vackra land.

Därför förundras jag lite över hur jag reagerade idag när jag, på fb, läste ett inlägg som löd "leve fosterlandet". Det gav mig en känsla av obehag och för mitt inre såg jag nationalister i svarta kängor, med svenska flaggor i händerna, marscherandes, sjungandes med grova stämmor..  Så vill jag inte känna eller tänka! Jag vill hylla Sverige och även ta del av andras hyllningar utan att automatiskt koppla samman det med sverigedemokarater.  De får inte ta det ifrån mig!

Nationalism behöver inte betyda exkludering eller främlingsfientlighet. Jag måste kunna älska mitt land och även vilja se det berikas av olika nationaliteter. Jag skulle nog inte stå ut om Sverige inte hade den kulturella och språkliga blandning vi ändå har. Jag älskar att handla på Orienthuset där jag klientelet är en färgstark mix av olika språk, kulturer och dofterna.. alla dessa dofter och smaker från världens alla hörn. Där känner jag en tillhörighet och det gör mig glad.

Önskar bara att jag också kände en lika stark tillhörighet med det svenska. Eller jag ska kanske inte tänka tillhörighet alls. Kanske ska jag tänka och känna att jag tillhör en mänsklighet, en värld och inte en nation. Kanske är det så ändå att gränserna ska suddas ut för att jag ska kunna närma mig min granne, eller den som står intill mig i kön till bankomaten.

Kanske är det ändå gott att älska den blågula fanan, älska det mångkulturella och bli glad över samtalet med den libanesiske slaktaren som packar in lammkotletterna och de bosniska, starka korvarna. Kanske behöver det inte vara antingen eller, utan både och.

Ja, så är det och så får det bli!

måndag morgon

Måndag morgon igen... idag en dag att göra skillnad för sig själv och för andra, i stort eller smått... Det är det där valet vi ibland har. Hur vi hanterar situationer och människor. Vill vi göra gott eller göra ont? Man kan alltid starta med ett leende och några bekräftande ord. Inte bara till andra utan också klappa sig själv på axeln lite då och då också.

Tror att vi kan ge mer åt andra om vi även är mer ömsinta mot oss själva. Önskar bara att man inte påverkades så stark av de negativa energier som ibland pyser ut. Kanske är det ett val även där? Vad jag väljer att ta emot? Det blir något att jobba på idag! En dag att glädjas åt!

andas

Låta lugnet härska och ta en sak i taget.
Nu ska jag inte låta stressen äta upp mig och göra mig fullständigt paralyserad. Det är lätt att hamna i en mental koma och bara stirra i taket eller planlöst surfa runt ute i cyberspace.. Idag vet jag att jag har mycket att göra och jag är medveten om att gårdagen inte blev som jag hade tänkt mig. Men jag måste se framåt och finna glädjen i att saker och ting faktiskt blir gjorda. Jag har många timmar på mig och måste även få tid att andas. Lite handlar det om att stänga ute negativa energier och välkomna ljuset och harmonin.
Tänk nu inte på allt du har famför dig måste jag tala om för mig själv. Andas och sätt en fot framför den andra och ta ett steg i taget, i rätt riktning.